editorial

Det är inte fel att påstå att människan är ett rovdjur. Dina förfäder, grottmänniskorna, jobbade i grupp för att fälla mammutar, renar och andra djur för att äta upp dem och använda deras päls till kläder. Människan är med andra ord en jägare. Eller har åtminstone varit rent historiskt. Och så är det naturligtvis fortfarande. Jakt och fiske pågår fortfarande. Dels för att få mat på bordet, men också av rekreationsskäl. Så är det, även om man kan tycka vad man vill om själva jakten.

Människan är förstås inte den enda varelsen som jagar. Tar du en titt ut i naturen pågår jakt hela tiden. Lejonen jagar antiloper på savannen. Vargar jagar renar i skogen. Krokodiler jagar förbipasserande gnuer i floderna. Den stora skillnaden är förstås att djuren, till skillnad från människorna, använder sina kroppar. Klor och tänder. Det gör inte vi människor. De mänskliga jägarna utmärker sig med sina skjutvapen.

 

Jakt

 

Lejon kan inte använda vapen

Ett lejon kan inte sitta uppe i ett jakttorn på savannen och spana på zebror, antiloper eller gnuer. De kan inte avfyra ett gevär på flera hundra meters avstånd. Lejonet måste med egen kraft smyga sig fram på sitt byte, accelerera i fart och dräpa djuret med sina egna klor. Det vore ganska kul att försöka se en mänsklig jägare göra samma sak. Sannolikt hade det inte skett med särskilt stor framgång. Om man inte jagar sköldpaddor eller kor, möjligtvis. 

Hur som helst. Jakt tillhör människans historia, och det tillhör definitivt människans framtid. Det får man nog helt enkelt bara acceptera, även om det finns ett stort motstånd från exempelvis veganer. Men som sagt, människan är en jägare. Både i skog och i vatten. Och det är ett intresse som fortfarande engagerar många människor, även om det är få som fortfarande lever i grottor.